elin

Frid!

Det känns verkligen som att jag är på rätt ställe! Hemlängtan är långt borta.

Jag har börjat hitta relativt bra där vi bor och jobbar. Det är skönt att man själv kan gå runt och handla frukt och grönsaker utan att vara beroende av en tanzanian (att förhandla är riktigt kul:)). Extra roligt är det när man på marknaden träffar någon man känner, då inser man att man är något annat än turist. Det första man tänker när man träffar någon är: - Okej, vilken hälsningsfras ska jag välja? Det finns säkert över 20 olika fraser att välja bland och alla betyder i princip samma sak. Vill man imponera lite så hälsar man på masajspråket, det går alltid hem:) Robert borde vara stolt över oss att vi inte bara kan hälsa på swahili! Jag har även blivit bundis med en gubbe som har en butik i närheten av kyrkan, vi har inte sagt så mycket men, han blir alltid lika glad varje gång man kommer och köper läskeblask.

MAT

Helt fantastisk! Standardrätten som man blir bjuden på nästan överallt är sukumawiki med ugali- spenatröra med hård majsgröt. I början kändes det lite tradigt, med nu tycker jag att det är riktigt gott! En annan favorit är ris med köttgryta, smakar likadant vart man än kommer, med det är en riktig höjdare! Problemet som ALLTID uppstår när vi blir bjudna på mat är att de ger en så otroligt mycket ris/ugali. I Sverige skulle det lätt räcka till två personer, men här förväntas det att man äter upp allt. Mest synd är det om Sara. Hon har minst magsäck och tycker varken om ugali eller bönor (som också är vanligt).

Nu ikväll har vi fyra varit på en gaturestaurang i Arusha tillsammans med två äldre svenska missionärer! På dagen är det en bilverkstad och på kvällen gör de om det till ett gatukök. Det är muslimer som äger stället, så maten är präglad efter deras kultur. Grillad tandorikyckling, naan-bröd, starka sallader och färskpressad ananasjuice:) Det bästa var att man satt ute efter gatan och hade grillen precis intill sig, man känner att man är på andra sidan jorden- den ulitimata känslan.