elin

Ledig dag! Medans Anton var ute i masajland och Jakob gick in sina nya vandringskängor bestämde sig jag och Sara oss för att inta Arushas galna trafik. Jag tror att Sara har skrivit om detta mycket väl utförligt i sin blogg. Jag gör en kortare version. Vi åkte till en stor mataffär och strosar runt lite i affärerna runtomkring som erbjöd ”GUCCI”väskor och andra fejksaker. Vi lämnade detta ganska snabbt och köpte milkshake och pommes istället. Sara är duktig på att köra bil måste jag säga! Vi fungerar så bra ihop när vi åker. Hon kör och jag ropar efter väggupp. Detta land har en stark förkärlek till dessa väggupp som finns precis överallt- på smågator och stora vägar. Glömmer man att bromsa in är det riktigt träligt! Det kanske är därför vi får punktering hela tiden…!

Nu ska jag och Sara se TWILIGHT! Killarna har inget som helst intresse av den filmen, pfh!?&!%! Varför inte då?  Jag har kommit på den ultimata julklappen till mig. Som ni i Sverige ska skicka alltså:) Linda får i uppdrag att ladda ner NEW MOON när den kommer och skicka skivan på posten. Den borde komma fram lagom till jul. Vi satt och funderade på varför tjejer alltid blir så besatta av vampyrer…kanske är det för att de alltid spelas av fagra män i sina bästa år, eller att kombinationen av bad boy och romantik är eftertraktad. Sara kommenterar att hon mest är kär i han som spelar huvudrollen i Twilight, inte i vampyren. Hans karraktär är lite väl tofflig. Jag däremot blir kär i alla snygga vampyrer! Kär, mormor skulle nog säga förtjust, det låter bättre. Anton skulle säga desperat, du behöver hjälp. Jakob skulle skaka på huvudet. Sara skulle förstå mig. Även hennes syster Hanna. Min syster skulle säga "jag har inte sett filmen" och mamma skulle säga "ja vi har alla varit där". 

Under min tid här har jag bestämt mig för att läsa ut hela bibeln! Just nu är jag inne i 5e Mosebok. Det är mycket regler om hur man ska offra, när man ska offra och vad man ska offra. Det är tur att vi slipper göra det idag- tack Jesus.

El och internet har en tendens av att försvinna här, håll ut om det inte kommer några inlägg på ett tag:)

Filmtittande är inte det vanligaste bland våra vänner, det fick vi reda på idag. Vår kära vän Emanuel har köpt en ny tv, dvd och ljudanläggning. Till detta även en DVDskiva med 50 olika filmer på, actionfilmer. Han frågar oss vilken som är bra-vi väljer Bourne Identity, den med minst sex-och extrema våldsscener i! Denna dag har alltså spenderats hemma hos Emanuel och framför hans TV. Vi klarade oss igenom både Bourne I och II relativt bra. Det spolades lite när tjejen tog av sig tröjan och så, men det är förståligt när Emanuels mamma sitter i soffan brevid och spänner ögonen i hennes son. Efter vi tittat på filmerna som vi svenskar fick välja så tyckte familjen att det var trevligare att se på dokumentärer om krokodiler och gepardkissemissar. Till det åt vi Cassava och chilisås, wow vilken grej, det borde man äta oftare!

Imorgon ska vi vara med och dela ut mat till föräldralösa barn, åka in till arusha och titta på en kompis affär, ha engelska lektion och sedan på kvällen äta mat hemma hos antons handledare. Tur att vi är lediga på fredag, detta kommer ta på krafterna:)

Godnatt! 

Frid!

Det känns verkligen som att jag är på rätt ställe! Hemlängtan är långt borta.

Jag har börjat hitta relativt bra där vi bor och jobbar. Det är skönt att man själv kan gå runt och handla frukt och grönsaker utan att vara beroende av en tanzanian (att förhandla är riktigt kul:)). Extra roligt är det när man på marknaden träffar någon man känner, då inser man att man är något annat än turist. Det första man tänker när man träffar någon är: - Okej, vilken hälsningsfras ska jag välja? Det finns säkert över 20 olika fraser att välja bland och alla betyder i princip samma sak. Vill man imponera lite så hälsar man på masajspråket, det går alltid hem:) Robert borde vara stolt över oss att vi inte bara kan hälsa på swahili! Jag har även blivit bundis med en gubbe som har en butik i närheten av kyrkan, vi har inte sagt så mycket men, han blir alltid lika glad varje gång man kommer och köper läskeblask.

MAT

Helt fantastisk! Standardrätten som man blir bjuden på nästan överallt är sukumawiki med ugali- spenatröra med hård majsgröt. I början kändes det lite tradigt, med nu tycker jag att det är riktigt gott! En annan favorit är ris med köttgryta, smakar likadant vart man än kommer, med det är en riktig höjdare! Problemet som ALLTID uppstår när vi blir bjudna på mat är att de ger en så otroligt mycket ris/ugali. I Sverige skulle det lätt räcka till två personer, men här förväntas det att man äter upp allt. Mest synd är det om Sara. Hon har minst magsäck och tycker varken om ugali eller bönor (som också är vanligt).

Nu ikväll har vi fyra varit på en gaturestaurang i Arusha tillsammans med två äldre svenska missionärer! På dagen är det en bilverkstad och på kvällen gör de om det till ett gatukök. Det är muslimer som äger stället, så maten är präglad efter deras kultur. Grillad tandorikyckling, naan-bröd, starka sallader och färskpressad ananasjuice:) Det bästa var att man satt ute efter gatan och hade grillen precis intill sig, man känner att man är på andra sidan jorden- den ulitimata känslan.

Söndag och slutet på denna vecka. Vi har varit väldigt aktiva måste jag säga! Målat, bjudit hem gäster på mat, spelat frisbee, ätit samosa, åkt själva in till Arusha..nästan, varit på snake park, tappat ett däck, städat...typ, haft englska lektioner och lekt med barn. Imorgon ska vi ha swahililektion med vår handledare Julius son! 
Här kommer lite kort.

 Mellanlandning i Amsterdam 21 sep

Vi har fått ett nytt uppdrag av det mer kreaktiva slaget denna vecka! Kyrkan som vi går till ska målas invändigt, och vi ska vara med och pensla upp lite färg. Efter vår första målardag tar Jakob priset att få mest färg på sig. De andra målarna var väldigt imponerade av min och Saras insats idag. Det är extremt ovanligt att kvinnor målar här, det är ett mansgöra helt enkelt. Den ständiga kommentaren från omgivningen var: Poleni sana- Stackars er!

Nu är klockan 22.04 och både Jakob och Sara har hunnit få fyrtal i Chicago varsin gång, vilket innebär att spelet börjas om från början/börjas om på nytt. + att det är förbjudet att dra sig ur. Just nu är jag väldigt irriterad, jag hatar det här spelet. Anton försöker uppmuntra mig genom att läsa några väl valda ord ur bibeln som talar om vänskap och uppmuntran. Det irriterar mig bara ännu mer!

Nu fick jag färg i spader. Det får vara mitt slutord. Hej då.

Ojojoj, vilken dag. Jag orkar inte skriva allt så jag tar det i pugntform.

·     Vi lämnar huset kl 10.00 och åker mot "Snake Park" som ligger några mil bort. Vi är 8 personer i våran bil.

·     På vägen dit märker vi att det är något fel på bilen. Den bakre kofångaren hänger löst. Något pucko har skruvat bort muttrarna på ena sidan. Emmanuel och Jakob använder sin fantasi och fixar detta!

·     Vi kommer fram till Snake Park. Sara har fobi för ormar, men överlever faktiskt detta. Ormar och krokodiler blev fotograferade.

·     När vi ska lämna parken ringer vår vän Anton (som denna vecka bygger ett hus åt en masaj mitt ute i bushen) och vill att vi kommer med vår bil. De ska köra en kärra några hundra meter, men har ingen bil. Så vi åker ut till masajbyn, bara några kilometer bort.

·     Vi kommer fram och ser att vi har fått punktering på vänster framhjul. Yeeha! Emmanuel byter däck.

·     Lugnt och fint rullar vi vidare och kommer ut på den stora vägen, då jag och Sara ser att vårat framhjul rullar bredvid bilen. Jakob kör åt sidan. Jaha, samma visa en gång till, fast 4 muttrar mindre.

·     Solen steker. Jakob har glömt att smörja in sig med solkräm. Några bilkunniga nissar kommer och hjälper oss - mot betalning. Mzungo price. (vitingpris)

·     Efter några timmar kan vi rulla vidare. Målet är nu Ngaramtonis lyxiga restaurang, Texas. Efter 1,5 timme får vi våra friterade matbananer och kyckling. Galet gott!

Nu är jag fruktansvärt trött, men väldigt nöjd med dagen:) Fast att det mesta gick emot oss så hade vi väldigt roligt. Det är spännande när man står på en väg mitt ute i bushen utan hjul, regnmolnen närmar sig och dagen lider mot sitt slut- mörkret infaller. Gud var verkligen med oss på denna resa. Tänk om hjulet som lossnade hade träffat någon människa, shit vad ont det hade gjort! Eller om det bara hade varit jag, Sara och Jakob i bilen- haha, då hade det varit ännu mer spännande:)

Detta är Afrika och vi älskar det!

Imorse gick vi upp klockan 7, åt varsitt elefantöra ( platta bröd) och gav oss iväg mot kyrkan som ligger några kilometer bort. Det var tänkt att vi skulle leka lekar och ha samarbetsövningar med de äldre i församlingen, men när vi kom dit så var kyrkan bokad av ” the government ” vilket innebar att vi var tvungna att vara tysta. Inga lekar alltså. Det blev istället ännu en engelskalektion med de föräldralösa ungdomarna som annars går på sykurs i kyrkan. Jag gick igenom klockan och ”english time”. I Tanzania har de en annan tidräkning då de börjar dagen klockan 6 på morgonen. När klockan är 07.00 på morgonen för oss är den 01.00 för dem. Så det gäller att ha koll på vilken tid man pratar om, väldigt lätt att det blir fel annars…

Innan vi åkte hem åt vi lunch hemma hos en av våra tanzaniavänner, Rehema. Fast att hon inte kan så mycket engelska förstår vi varandra…för det mesta.  Hon ska gifta sig nästa sommar och vi blev idag inbjudna till bröllopet! Häromdan fick vi även reda på att vi blivit inbjudna till ett annat bröllop mellan två personer vi aldrig träffat. Fast det är inte förens om 2 månader, så vi kanske hinner se dem innan vigseln i alla fallJ

Efter att Dala-dalan hade skjutsat hem oss gav jag Jakob oss ut på en springtur. Jakob tycker att vi ska ha som mål att kunna springa till Hektor hus (som ligger flera kilometer bort) Protest! Aldrig i livet. Okej att springa en kilometer, men 5 kilometer är väl att ta i?! Jag tycker att runt stationen där vi bor är en bra början. Denna första springtur avtog i alla fall efter några hundra meter. Jag fick extremt mycket håll, har aldrig varit med om något liknande! Vi skyllde på höjdskillnaderna och började gå istället. Mount Meru som ligger bakom vårt hus är 4000 meter högt och Kilimanjaro är 6000 meter högt. Jag tror att vårt hus ligger på 1500 meters höjd, det sa Jakob. Det låter väldigt högt tycker jag och det är förmodligen orsaken till håll och benkramp…:) Jag önskar att jag hade min chef Sirkkas springiga ben.

Imorgon kommer det upp nya bilder...om internet vill sammarbeta vill säga. 

Jag fick igår reda på att morbror Krister läser bloggen och även mammas arbetskamrater. Det var kul att höra:)Hoppas allt är bra med er där hemma!

Idag har jag erfarit att laga mat över öppen eld. Här är det ett kvinnogöra. Jag kände mig inte så kvinnlig. Jag började gråta av röken medans alla andra var helt orörda. Jag började gråta när jag hackade lök medans alla andra tittade förvånat på mig. De tänkte säker att här kommer en bortskämt viting som aldrig någonsin har lagat mat. Hur mycket av det som faktiskt är sant hör inte hit tycker jag, hehe, men jag kan faktiskt laga mat…Om det finns en spis…och el…och vatten. Vi hade iallafall väldigt roligt denna förmiddag, väldigt mycket skratt:) Människorna här är underbara! De tar verkligen hand om oss hela tiden.

Denna vecka  kommer bestå av engelskalektioner och lek med förskolebarn. Vi har kommit fram till att det är ganska svårt att ha engelskalektioner med människor som aldrig gått i skolan, inte pratar engelska och den lilla detaljen att vi inte kan swahili. Dock tycker jag att det är den roligaste uppgiften vi har här. De vi undervisar är i övre tonåren och upp till 25 och föräldralösa. Och de är verkligen glada över att vi vill lära dem.

Våra egna swahilikunskaper går framåt. Det är ett lätt språk med regler för allt. Grammatiken är lätt, om man jämför med franskan, och man stavar som det låter - tackar herren för detta! Det svåra med det hela är att man inte kan förknippa orden till någonting. Varken engelska, franska, spanska eller latin. Men vi har 9 månader på oss dock, så det känns rätt bra ändå:)

Ett ord man ofta får höra är- Mzungo= viting. Alla barn ropar detta efter en hela tiden. Man smälter inte in någon stans här...

 Svänger man till höger och följer vägen i 40 minuter så kommer man till Massajland. Dit åkte vi härom dan. Jakob körde som en kung! Eller kanske mer som en riktig afrikan. Avancerade omkörningar och hög hastighet. Mamma Lena ska inte oroa sig, man måste köra så här om man ska komma någon stans. Vägen vi åkte på håller på att byggas om (ända från Nairobi till Arusha) så det är gupp, hål och grusvägar i princip överallt. Tur att vi har en rejäl pickup som tål allt! 

Stället vi åkte till är ett nystartat projekt som kommer dra igång snart. De två fokusområdena är att hjälpa prostituerade masajkvinnor till ett bättre liv och bygga en skola för barnen i området. Det är vår handledare Julius kyrka som är med och driver detta projekt. Medans vi stod där mitt ute i ingenstans och kastade boll med några masajer så skriker Sara: - En giraff! De finns alltså inte bara i safariparkerna.

Igår var vi på gudstjänst. De är betydligt fartfyllda än våra superstela möten vi har i Sverige kan jag lova! Här dansar vi och gör roliga rörelser till alla sånger. Först tog det emot lite att börja röra på fötterna, men sen kom jag på att det måste se urfånigt ut att bara stå och röra på axlarna, så fötterna började ta ett steg åt vänster och sen ett steg åt höger. Haha.

I vårt hus har vi börjat med en turnering i Chicago. Kortspel. Bäst går det för Anton och sämst  går det för oss andra. Vi har satt upp ett fint papper på väggen där vi skriver i vem som vinner varje gång. Jag har inte ett enda sträck.

Hoppas ni har det bra där hemma! Kommentera gärna, det glädjer oss:)